FriidaFransson

På söndagen hade vi vår sista start och den hade vi vid 15.00 så innan på dagen gick vi och tittade på andra hästar och fotade lite. När det sen var dags att göra vid sig ville jag bara hem. Jag var trött och hade ingen riktig motivation till att starta. Men självklart så startade jag!

 

Precis när vi kommit till framridningen ute och börjat trava fram började VÄRSTA ovädret! Det blixtrade och smällde rakt över oss och det vräkte ner regn, alla hästar blev superrädda och började fara omkring här och där. Pee Wee var faktiskt väldigt lugn, hon var så koncentrerad så hon tänkte inte på att reagera, haha knäppis!

Men sen kom en enorm blixt och då blev alla hästar rädda och då kände jag att det är livsfarligt och jag vägrar att rida fram och tävla ute i detta vädret så vi red tillbaka mot stallet och då kom även alla andra ryttare med sina hästar och då kom funktionärerna springandes och sa att dom öppnat ett ridhus där vi kunde vara så länge till det värsta var över.

 

Det var kaos och det kom fler och fler hästar in i ridhuset och alla stod med handdukar och torkade sig för vi var helt totalt genomblöta. Jag försökte rida lite där inne men det kändes nästan omöjligt för jag bara halkade runt i sadeln med våta ridbyxor och jag tappade tyglarna hela tiden för både handskar och tyglar var genomblöta.

Då kan jag säga att jag kände hemlängtan! Jag ville bara hem krypa ner under en varm filt och käka godis framför tvn och bara börja om en annan dag.

Men icke. Efter ett tag drog dom igång tävlingarna igen på utebanan och då fick man inte vara inne i ridhuset längre utan då skulle alla vara ute.

När jag kom till banan ute igen fick jag panik!! Jag skojar inte när jag säger att heela tävlingsbanan förutom en hörna var fylld av vatten. Då ville jag stryka mig och köra hem, det kändes inte rätt för Pee Wee och det kändes inte rätt för mig!

Jag fick inte avanmäla mig för mina föräldrar (vilket jag är glad för nu i efterhand) och då blev jag superledsen. Det kändes så orättvist men samtidigt så avanmälde sig ingen annan heller.

 

Så efter en stund bestämde jag mig för att jag skulle skärpa mig och sluta tramsa för jag har ALDRIG gett upp förut så varför skulle jag göra det nu?

Efter en stund blev Pee Wee jättefin i särskilt galoppen faktiskt. Jag hade själv fullt upp med att klamra mig fast i sadeln och hålla kvar tyglarna så gått det gick, för efter en liten stund hade man ju nästan 1 m långa tyglar ;)

 

När det sen var vår tur så hade det mesta vattnet från tävlingsbanan runnit bort, funktionärerna hade kämpat som galningar för att det skulle försvinna inför första start. Vilket verkligen uppskattas!

Väl inne på banan gick det helt okej. Galoppen var överraskande bra och traven var som vanligt fin. Vi hade bara två missar och det var ryggningen och det ena enkla bytet men annars måste jag säga att det gick rätt bra!

När jag kom ut från banan var jag mycket nöjd och Pee Wee fick mycket beröm. Jag var än en gång nöjd över att jag gjorde det, över att jag faktiskt red efter att varit så bestämd för att stryka mig.

Men ingen annan gjorde det och det hade ju bara varit pinsamt om jag var den enda som gjort det.

 

Resultatet blev 63,5% två domare hade oss på över 65% och en hade oss tyvärr på 60%, väldigt synd för där rök vårt SM men jag var väldigt nöjd och glad i alla fall! Jag gjorde det igen, jag gav inte upp och det visade sig faktiskt att lördagens ritt, där jag red igenom henne, hade fungerat!